VÅR HISTORIA

Med start i en lägenhet i Malmö, vidare till villa i byn östra sönnarslöv, och nu i klosterbyggnad på landsbygden i sydöstra skåne.

Kjell Wollter dog 1908 då Magda var tretton. Det drabbade henne dubbelt för hon och modern fick det ekonomiskt svårt och såg sig tvingade att lämna hemmet på Hven och bosätta sig i Malmö, där modern tog inackorderingar.

Den mörka, svåra tiden blev hoppfullare genom mötet med Albert Lysander, komminister i St Petri församling, som blev hennes konfirmationslärare och kristendomslärare på gymnasiet. Den trygghet han utstrålade gjorde henne gott och hans personliga tro uppmuntrade hennes egen. Hon skrev senare om hans undervisning: Han lärde oss nyckeln till kristendomens och människolivets invecklade chiffer, nämligen Kristus själv. Han är i Ordet, sakramenten, gudstjänsten. Attityden från vår sida skall vara bön,

efterföljelse och sökande av Honom överallt.

Genom studierna vid universitetet i Lund kom hon i kontakt med den historisk-kritiska bibelforskningen och liberalteologin och det skakade om hennes tro: Borta var glansen, den kosmiska grunden. Ur all ovisshet om handskrifter och översättningar skymtade ett blekt ansikte, Jesus, snickaren från Nasaret som talade i Bergspredikan och dog på korset. Punkt och slut. Något mer kunde man ju inte veta.

Magda tappade inte sin andliga längtan. Hon kom att delta i möten anordnade av en internationell och interkonfessionell väckelse, Oxfordgrupprörelsen och det engagemanget förde henne 1932 till Oxford. Rörelsens andlighet tilltalade henne dock inte men resan till England blev ändå början på något nytt. Under en vesper i S:t Mary Magdalen kyrka i Oxford erfor hon något livsförändrande. Hon såg Kyrkan, den stridande Kyrkan här på jorden och den triumferande i himlen. Det var en upplevelse som aldrig kan utplånas, som ändrade och lyckliggjorde livet. Det hon erfarit under gymnasieåren slog igenom på nytt i en förblivande livsinsikt. Hon skrev: Jag har alltså under loppet av två år passerat från en liberal rationalism via anglosaxisk väckelsekristendom till en sakramental kyrkosyn – som jag alltid längtat till med en olycklig kärlek. Några upptäckter: Herrens faktiska närvaro i sakramentet, utan all tvekan. Stor hemkänsla i kyrkor med ’reserverat’ sakrament. Att det behövs ett (’vita religiosa’) klosterliv, för gudslivets skull, för att hämta skatterna från det inre.

Redan samma år skisserar Magda på en liten regel för systrar.

Vid hemkomsten till Lund tar hon kontakt med Albert Lysander som nu blev hennes andliga vägledare och trofaste vän.

Några år senare var hon med och startade en förening för kvinnor som önskade fördjupa sitt trosliv. Tanken på att det ur den kunde växa fram ett ordensliv fanns med ända från början. Ett första försök gjordes i slutet av 40-talet när Magda och två andra kvinnor ur gruppen flyttade samman. Den enkla regel de tre enades om att försöka leva efter ville lägga grunden för ett klosterliv, ett enkelt liv tillsammans i bön och arbete under de evangeliska råden fattigdom, kyskhet och lydnad. Detta första försök misslyckades dock på grund av stora olikheter i uppfattningen av vad gemenskapens syfte skulle vara.

Misslyckandet tog hårt på Magda men det ledde inte till att hon övergav sin längtan eller slutade tro på Herrens kallelse. Stunden var ännu inte inne.

Malmö

Under 1900-talets första hälft började kommunitetsliv och kloster spira i Sverige igen, efter ungefär 400 års frånvaro. De växte fram inom Svenska Kyrkan utan att formellt vara tillåtna men med stöd av biskopar i olika stift.

I Lunds stift levde Magda Wollter (1895–1968). Hon var en av de första kvinnorna som studerade teologi vid universitetet i Lund och arbetade sedan fram till 1950 som religionslärare vid en flickskola där.

Magdas föräldrar hade gift sig när modern Emelie var 45 och fadern Kjell 67. Båda var då änklingar och hade barn i de tidigare äktenskapen. Magda var faster och moster redan som nyfödd och kallade sig själv för ”urtant”. Medan fadern levde bodde familjen på ön Hven mellan Sverige och Danmark. Magda var ett ensamt barn.

Ett nytt försök gjordes då Magda Wollter kom i kontakt med två unga studentskor som också bar på en längtan efter att få fördjupa sin relation till Jesus Kristus och vara en levande del av hans kyrka. Det ledde till att de tre den 19 september 1957 grundade Jesu Moder Marias Systraskap. De antog den lilla regel som redan framtagits och alla började som postulanter. I början av 1960 avlade Magda sina löften och kom från och med nu att kallas Moder Magdalena.

I Sverige liksom i de andra skandinaviska länderna hade reformationen fått ett starkt fäste och allt som upplevdes som ”katolskt” hade rensats bort. Dit hörde ordenslivet. När de första systrarna grundade sin gemenskap var det fortfarande inte lätt att tala om kloster och löften. Moder Magdalena var en människa med stark integritet men hon var också mycket skygg. I ett brev erkänner hon att ”människofruktan” höll henne tillbaka från alltför många tydliga uttalanden om vad det var de försökte åstadkomma. Så var begynnelsen på många sätt dold, allt i enlighet med det valspråk hon gjort till sitt: Icke synas, men vara (Non videri sed esse).

Hennes integritet gjorde att hon kunde uppfattas som stram. Människor kände stor respekt för henne men de som lärde känna henne mer på djupet fann att hon hade ett klart intellekt, en stor medkänsla för människors villkor och en slagkraftig humor.

Det som brann hos de tre kvinnorna i denna nya gemenskap var kännbart för andra längtande själar. De tog emot en postulant och hösten 1959 kom en ung kvinna, Tyra Andersson, till ett föredrag med efterföljande frågestund. När hon dagen efter kom för att tacka för samvaron frågade M Magdalena om hon inte skulle bli en av dem och Tyra insåg att detta var det efterlängtade.

Systraskapet var trångbodda och mycket fattiga. Det beslutades att Tyra skulle fortsätta arbeta och bo kvar i sin lägenhet. Varje möjlig tid tillbringade hon dock i gemenskapen. Dagen kom till slut när hon kunde flytta in, och så småningom också sluta sitt arbete.

Hon upptogs i novitiatet och blev sr Tyra. Hon fick en bok av Thomas Merton, Kallad till tystnad, där det stod att novitiatet var genomsyrat av hänförelse, liv och gott humör. Hon tänkte, novitiatet, det är jag. Thomas Merton blev hennes novismästare och med generöst hjärta gick hon den väg som han visade på, de tidiga munkfädernas liv.

Sr Tyra hade funnit pärlan, skatten i åkern. För henne fanns ingen kompromiss. De första åren var år då hennes längtan och vision klarnade i motstånd. Den radikalitet hon såg som frihet, kunde ännu inte omsättas i liv. Orden, råden hon läste hos Thomas Merton visade på att kallelsens liv växer i ensamhet och genom lidande om de mottas med rätt vilja. De svårigheter hon upplevde ledde inte till uppgivenhet eller modlöshet. När tiden var inne skulle vägen öppna sig på ett nytt sätt.

I början av 1960-talet blev det mer och mer tydligt att m Magdalena inte klarade av de olika uppgifterna att hålla samman den nya kommuniteten. En begynnande demens gjorde sig märkbar.

I denna situation bad m Magdalena de dominikansystrar som grundat ett kloster i Rögle inte långt från Malmö, om hjälp. Deras priorinna, m Ingrid var av svensk härkomst och förstod systrarnas situation väl. Hennes råd var att de skulle välja novisen, syster Tyra, till priorinna. Den lilla gemenskapen lyssnade till rådet och 1964 valdes sr Tyra till deras nya moder. Efter en prövotid på ett halvår installerades hon som gemenskapens priorinna 25 mars 1965 av biskop Aulén.

På den helige munkfaderns Antonius högtidsdag 1967 avlade priorinnan de slutgiltiga löftena.

Det stod tidigt klart för systrarna att den lilla regeln bara kunde vara en första början. De arbetade för att få bättre gemensam grund men visste mer vad de inte var, än de kunde formulera det de strävade efter. I ett besök i ett anglikanskt kloster lärde de känna den benediktinska korbönen och genom en vän erhöll de en engelsk översättning av Benedikts regel. Moder Tyra Antonia uttrycker det så, det var som att komma hem, in i ett möblerat hus där allt som behövdes fanns på sin rätta plats. De behövde inte längre försöka skriva en egen regel. De antog den helige Benedikts regel och började be hela officiet. Omgivningen var undrande och kritisk men för systrarna var bönen grunden som möjliggjorde livet. Där fick de den kraft de behövde för de krav vardagen förde med sig.

I slutet av 1964 kom M Magdalena till ett sjukhem där hon förblev till sin död den 8 januari 1968. Så ofta som det var möjligt besökte hon sitt klosterhem. Vid ett sådant tillfälle såg m Magdalena längtansfullt på systrarna och sade: ”En sådan kostym vill jag också ha”. De hade antagit en benediktinsk dräkt.

M Tyra Antonia förde henne då till en spegel och sade: ”Det har du redan”. De hade klätt henne i den genast hon kommit hem.

Östra Sönnarslöv

1969 flyttade gemenskapens tre systrar från Malmö då det hus de ägde och bodde i var så nedgånget att ingen reparation kunde rädda det. Det fördelaktiga läget gjorde att egendomen kunde säljas och ett nytt inköpas, ett f.d. ålderdomshem i trakten av Kristianstad på Skånes östra sida, i Östra Sönnarslöv. Här kunde gemenskapen fortsätta sitt apostolat av gästfrihet och kvinnor i olika åldrar sökte sig till dem.

Gemenskapen växte och genom studier av Benedikts regel och munkfädernas skrifter fördjupades klosterlivet allt mer. Med tiden blev det tydligt för systrarna att deras tro och liv var katolskt och 1983 upptogs de åtta systrar, som då tillhörde gemenskapen, i den Katolska Kyrkan.

Det var också viktigt att klostret blev inlemmat i den benediktinska ordensgemenskapen. En önskan om detta skickades till kongregationen för det gudsvigda livet i Rom.

Som stöd och hjälp på vägen fanns och finns benediktinklostret Mariendonk vid Kempen i Tyskland, alldeles vid gränsen till Holland. Kongregationen tog välvilligt emot förfrågan och hösten 1984 fick Jesu Moder Marias kloster i Östra Sönnarslöv status som självständigt priorat och m Tyra Antonia valdes till priorinna.

Klostret blev medlem i VBD, föreningen för kvinnliga benediktinska kloster i tyskspråkiga länder, och deltar i deras möten som hålls vartannat år i Maria Laach i Tyskland.

För de benediktinska kvinnokloster i Tyskland och Sverige som inte tillhörde någon kongregation skapades under 1980-talet en association med namnet ADSUM efter begynnelsebokstäverna för de ingående klostren; Alexanderdorf, Dinklage, Steinfeld, Vadstena, Venio, Mariavall. Senare tillkom ytterligare två som bryter mönstret: Neuss-Kreitz i Tyskland och Oosterhout i Nederländerna. Dessa möten för ömsesidig stöd har varit av stor betydelse.

Under dessa år hade de hus som stod till gemenskapens förfogande byggts om allt eftersom för att härbärgera den växande gemenskapen. Till slut var varje rum som kunde delas, delade i två och i stället för dörrar hade draperier satts upp. Möjligheter för att ta emot nya systrar var till slut uttömda och då uppmanades de av biskop Hubertus Brandenburg att söka efter mark där ett kloster lämpat för det benediktinska livet kunde byggas.

Greveparet Erik och Angelica Sparre tillhörde klostrets vänner och de erbjöd systrarna att avstycka ett område av sin mark för klostrets räkning. Ett erbjudande vi med största tacksamhet mottog. Greveparets ägor heter Kronovall och för att bevara minnet av ägornas ursprung gav vi vår del namnet Mariavall. Klostret kunde inte ha fått en bättre placering invid riksväg 19 och med en busshållplats alldeles i närheten. Det skogrika området ger också möjlighet till fina promenader.

Foto: Gert Germeraad

Mariavall

Nu gällde det att hitta en arkitekt som kunde omsätta deras tankar om benediktinskt klosterliv i sten och trä och rymd. M Tyra Antonia besökte tillsammans med systrarna olika kloster och fann så vägen till kloster Benedictusberg i Vaals i Nederländerna. En av medbröderna där, p Hans van der Laan, var arkitekt och hans arkitektur tilltalade systrarna mycket. Den enkelhet och stramhet den uttryckte stod helt i linje med hur de uppfattade det benediktinska livet. Den underströk människans värde på ett starkt sätt. Något som var och är av stor betydelse för oss. Dom van der Laan var intresserad av relationer och var med att utveckla ett förhållande mellan storlekar som nu kallas för det plastiska talet och som står det gyllene snittet nära. Det ger klostret en särskild harmoni som kanske är mest kännbar i kyrkorummet. Han sa också att människan föds in i en rymd som är henne för stor därför skapar hon ett hem av väggar och tak. Det var själva rymden i rummen som fascinerade honom och de material varav denna mindre rymd skapas, sten, trä, sand.

Till vår stora glädje åtog sig pater van der Laan uppgiften att rita klostret.

Det stod klart för inflyttning på våren 1991. Systrarna flyttade in fyllda av stor tacksamhet för Guds godhet och över att få leva det benediktinska ordenslivet i en byggnad ägnad för detta gudssökande liv.

14 september 1991 invigde biskop Hubertus Brandenburg högtidligt Jesu Moder Marias kloster.

Klosterkyrkan stod färdig att invigas 15 augusti 1995. Den är klostrets hjärta. Här samlas vi systrar förutom till den heliga Mässan sju gånger om dagen till bön. I tidebönernas meditation av Guds ord i Bibelns psaltarpsalmer kommer vi inför Guds ansikte med hela världens sorger och glädjeämnen. Det är vår främsta uppgift att i bön bära fram Kyrkan och världen.

2007 blev Mariavall ett abbedi och M Tyra Antonia vigdes till klostrets första abbedissa.

2015 beslutade hon att det, efter 51 år i ledningen av klostergemenskapen, var dags att få dra sig tillbaka och en ny abbedissa, m Christa, valdes av konventet. Hon vigdes till sitt ämbete den 6 mars 2016.

För 12 år sedan byggdes den Helige Benedictus kloster så att det också kom att ligga på Mariavall som närmaste granne till vårt kloster. Genom brödernas omsorg firas Mässan sex dagar i veckan i Jesu Moder Marias klosterkyrka.

Ingen kan lägga en annan grund än Jesus Kristus, skriver Paulus. På den grunden bygger Gud vidare genom bräckliga människor. Han använde M Magdalenas aldrig tillfredsställda längtan och M Tyra Antonias andliga intuition för att bygga Jesu Moder Marias kloster. Det hus som byggs är det som Benedikts regel ritar upp. Det är det benediktinska livet, det gemensamma livet i bön och arbete, som är vår kallelse, att söka Gud i gemenskap och att be för Kyrkan och världen. Det är vår uppgift att leva ett vardagligt liv med Gud så bra som möjligt och vi gör det i förvissningen om att detta är frihet och den djupaste glädje.

"Vi har besinnat din godhet,

o Gud,

här i ditt tempel" (Ps 48:10)