Helige Benedikt och hans regel

Klosterliv växte fram som en rebell- och profetrörelse. Det kyrkliga livet uppfattades som försoffat efter det att kristendomen blivit statsreligion i Romarriket. Många längtade efter en mer radikal Kristi efterföljelse, däribland Benedikt av Nursia (480-543).

Benedikts liv

Ända från ungdomen riktade Benedikts andliga mognad in själskrafterna mot fullkomligheten. Dekadensen som den studerande ynglingen såg både i samhället och i kyrkan fick honom att avbryta studierna i Rom och välja ett liv i ödemarken, helt inriktat på Gud. Många lärjungar drogs till Benedikt och han grundade flera kloster.

Vis och erfaren av ålder skrev Benedikt ner en klosterregel som stakade ut den gyllene medelvägen – inget medelmåttigt förespråkades, utan måttfullhet i allt.

Själv förkroppsligade han idealet av en gudfruktig och barmhärtig munkfader. Benedikt var av naturen en klarsynt och fint inkännande psykolog, och det gjorde honom till en framgångsrik läromästare, vars mål var att förädla det inre, andliga livet.

Munkfaderns liv var orienterat mot Gud ända till slutet. Stående, med händerna lyfta i bön mot himlen, andades Benedikt ut sitt sista andetag, stödd av bröderna, inne i kyrkan.

Den helige Benedikts anda kännetecknas av den harmoniska utjämningen mellan kraft och mildhet; han hade uppnått själens jämvikt och hela hans väsen andades frid.

Benedikts regel

Benedikt kallar sin regel för en nybörjarregel. Klostret är en skola i Herrens tjänst där vi ständigt växer och utvecklas men ändå förblir nybörjare.

Ödmjukhetens stege som beskrivs i regeln vänder uppochner på världsliga värderingar och synsätt.

”Ora et labora” (Bed och arbeta) lyder det benediktinska mottot. Regeln vill främja balans mellan arbete och bön, kropp och själ och mejsla fram harmoniska människor.